Det finns bara tre lösningar för flyktingarna i våra läger

"Om ett land, fattigt som Kenya, kan göra så mycket då borde ett land som Sverige kunna göra åtminstone lika mycket!" skriver Sussanne Persson från Upplands-Bro när hon delar med sig av tankar efter Kyrkornas globala vecka.  

Under tisdagskvällen den 20 november samlades ett 60-tal personer i Svenska kyrkans lokaler på Prästvägen 6 i Bro. Alla för att möta Leah Odongo, jurist och fredsarbetare på Lutherska Världsförbundets lokalkontor i Nairobi, Kenya som gästar Sverige under 2012 års Globala vecka.

Leah berättade på ett mycket livfullt och intressant sätt hur det i praktiken är att leva på de två flyktinglägren Dadaab och Kakuma i Kenya. I 22 år har flyktingar funnits där och nu är det ca 600 000 personer som lever i lägren. Mer än hälften av dessa 600 000 är barn och ungdomar under 18 år. Människor på flykt från Somalia, Sudan och Sydsudan. Nära 160 000 människor flydde till Dadaab förra året, från torkan på Afrikas horn och hungerkatastrof i Somalia på grund av väpnad konflikt.

Hon berättade hur det kan se ut för en nyanländ person från dag 1 i lägret. Först anländer man till en mottagningsenhet där man registreras och genomgår en hälsoundersökning. Om man är vuxen tilldelas man 3,5 kvadratmeter för att bygga sig ett boende. Dock inte denna yta per person – utan till familjen oavsett om familjen ökar i antal eller inte. Byggnaden gör man av ”det som finns”.

Varje människa har tillgång till 15 liter vatten per dag. Detta hämtas med plastdunkar från speciella vattenutlämningsställen. Rinnande vatten existerar såklart inte i lägret. Dessa 15 liter ska räcka till matlagning, tvätt, hygien osv. Med tanke på att en standardtoalett använder sex liter vatten på en spolning så – ja 15 är inte mycket.

Under dessa 22 år har inte många lämnat lägret utan i stället blir man kvar. Människor kommer som barn, växer upp och får själva barn. Idag lever det flyktingar i lägren som är den tredje generationens boende i lägret. Leah berättade att en av hennes värsta farhågor är att även fjärde och femte generationer ska födas till liv i flyktingläger.

Det finns bara tre lösningar eller hopp om liv utanför lägren, berättade Leah. Det första är att flyktingar hoppas på att få bli medborgare i Kenya. Men det kommer inte att hända. Enligt Kenyansk lagstiftning är det inte möjligt.

Det andra är att få återvända till sitt ”hemland”. Hemland inom citattecken eftersom så många av dem är uppvuxna eller födda i lägret och har ingen anknytning till något ”hemland”. Hemlandet är ofta Somalia och tyvärr, även om det blir fred där finns få möjligheter att återvända inom en snar framtid. Somalia har varit i krig i ett 20-tal år. Det finns inget att återvända till, ingen infrastruktur fungerar, inga förutsättningar – då fortsätter man hellre där man är.

Den tredje lösningen är att andra länder öppnar upp – ser att detta är ett gemensamt problem. Det finns möjlighet för 2 000 personer per år att ta sig vidare till ett nytt land. 2 000 av 600 000 och det föds hela tiden fler barn i lägret och det flyttar hela tiden fler till lägren.

Bered plats hos er. Öppna upp. Det är inte lätt men det går. Situationen är hopplös utan andra länders hjälp!

Utifrån dessa ord från Leah och den Globala veckans uppmaning BERED PLATS kändes en stor energi fylla rummet. Mycket spännande diskussioner och vittnesmål och olika situationer med flyktingar som deltagare hade att dela med sig om. Vi lämnade salen stärkta och med hopp om att kanske kunna göra något. Om ett land, fattigt som Kenya, kan göra så mycket då borde ett land som Sverige kunna göra åtminstone lika mycket!

På onsdagen vid 15.30-tiden fanns det tre stolar utanför Upplands-Bro kommunhus med uppmaningen BERED PLATS.

Vad har Upplands-Bro kommun för idéer och tankar om flyktingmottagning?

Sussanne Persson
Informatör och pedagog

Det här inlägget postades i Bered plats!, En tom stol, Flyktingskap, Internationell gäst, Kampanj, Lokala aktiviteter, Migration. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page